Lyckad jaktdag för Trento
I dag har Trento (den mörkaste hunden) fått mycket beröm, inte bara av mig utan även av jägarna på en kombinerad and- och harjakt vi hjälpte till att apportera på.
Bilden är tagen när vi är hemma igen. Vi fick med oss några änder hem och Trento är ju snäll och delar med sig så att Yenko och Magnum fick hämta några halvvarma innan vi stoppade dem i frysen för träning någon annan dag.
Jaktdagen gick till så att vi först stod vid en damm, där några hundar skrämde upp änderna i luften och Trento plus andra hundar stod bakom skyttarna ute på ett gräsfält och apporterade de änder som fälldes. Änderna behöver flyga ganska högt eftersom skyttarna ska skjuta uppåt i minst 45 graders vinkel från marken av säkerhetsskäl. Det var kul att se att Trento vaksamt följde änderna i luften med blicken för att vara beredd om någon av dem blev träffad.
Sedan körde vi till ett annat område där vi först gick över en stubbåker på linje, alltså bredvid varandra allihop med mellanrum, för att skrämma upp och försöka skjuta eventuella harar framför oss. Där fanns det inga, men när vi kom fram till en liten damm i änden av fältet fanns det änder, så Trento fick hämta några fina änder igen.
Så var det dags att gå på linje igen på en annan stubbåker, där det inte heller visade sig några harar. På den tredje stubbåkern hade vi bättre lycka. Skyttarna hade bestämt att om det fälldes någon hare skulle Trento få apportera den. Så roligt han tyckte att det var! Haren blev skjuten av en skytt som gick ganska nära mig och haren var död, så det var en ganska kort och lätt apport, även om haren var tung.
Därefter var det dags för andjakt igen vid en damm. Där fick Trento hämta både en sådan som han såg falla och två som han fick leta reda på i ett självständigt sök i salix och ute på gräs.
Sista rycket gjorde vi på en skånskt stor stubbåker. Innan vi tog oss an den sa skytten som åkte med mig i bilen att hans stegräknare visade 10 000 steg, så Trento har gått mycket fot vid min sida i dag. Det gör han fint, tyst och uppmärksamt. Den där sista stubbåkern var Trento med på som ensam hund tillsammans med sju skyttar. Vi gick ungefär i mitten av linjen.
Det sprang upp en hare till vänster om oss, en skytt sköt efter den två gånger när den sprang åt höger framför Trento och mig, men jag tyckte inte att det såg ut som att den blivit träffad. Det hade den dock och jag såg i ögonvrån att skyttarna till vänster om mig pekade och ropade att jag skulle skicka Trento efter den. Trento stack iväg, men haren hade långt försprång. Ungefär 100 meter framför mig tappade Trento bort den. Han cirklade runt i området och hittade spåret. Det var riktigt kul att se att han säkert tänkte ”nu har jag den”, för han accelererade iväg som en gepard och fick tag i haren kanske 200 meter bort. Skönt att han fixade det när jag var så sen på att sända iväg honom.
Vi gick vidare och det for upp en hare till höger om oss. Den blev skjuten och jag såg att den föll död ner i språnget. Jag skickade Trento, men när han bara hunnit kanske tio meter sprang det upp en hare till på högersidan. Jag kallade genast tillbaka Trento för att han inte skulle hamna i skottlinjen. (Det var duktigt av honom att han vände direkt och kom tillbaka, fast han sett en hare falla och en springa iväg.) Den springande haren blev träffad, men inte dödligt. Skyttarna på högersidan ropade ”hund” och jag pekade Trento i den riktning haren försvunnit. Han hade ju sett den fara iväg, men inte när den blev träffad. Trento stack iväg åt rätt håll och när han kom ut på högerflanken fick han hjälp av skyttarna där som pekade honom vidare. Så hittade han spåret och fick tag i haren precis innan den hann fram till en stenmur som skiljde vårt fält från det som låg bakom. Mycket lyckat.
Den sista haren, den som fallit i språnget, gick skytten och jag tillbaka och lät Trento hämta på ett sök, även om skytten visste precis var den låg.
