Livet är lite tråkigare utan Neo
Vår fina kompis Neo fick somna in den 27 december. Han blev 14 år och 8 månader. Det är mycket för en hund, men alldeles för lite för oss som hade lyckan att få ha honom boende hos oss.
Neo var alltid helt nöjd med sig själv och gjorde precis som han ville. Han hade väldigt lätt att lära och kunde gilla om en uppgift verkade svårlöst. Hade Neo bestämt sig för något drev han igenom det till varje pris, även om det innebar att han skulle pressa undan benen på folk för att komma förbi vid soffbordet. Det kunde också betyda att han vägrade göra det man bad honom om, speciellt om inte betalningen var tillräckligt bra. Neo ville alltid ha betalt. Han ville se vad han skulle få innan han följde någon annans anvisningar och han anpassade sin insats efter vad som fanns i potten.
När jag var ute på skolvisningar för några år sedan och grundskoleelever fick prova tricks med mina hundar kunde Neo på en dag göra 70 sitta fint som en kanin. Barnen stod på led, gick fram en i taget, höjde handen, Neo satt fint och fick sedan en godisbit på platt hand, eftersom han annars var lite som en kabelskalare på fingrarna. De här skoldagarna passade Neo perfekt med så lättförtjänt godis.
Neo gillade att stå i centrum och var självklart den som bestämde över våra andra hundar. Det gjorde han ända till slutet, fast han var ganska svag i bakdelen och både såg och hörde mycket sämre än när han var ung. När han var ung kunde man i och för sig tro att han hörde dåligt, men då tyckte han inte att det var värt att lyssna på allt.
Neo fick en härlig sista julhelg med flera bilturer, som han älskade, och många ätbara julklappar. Den obligatoriska hawaiipizzan från min svåger och hans sambo var extra uppskattad. Sedan fick han åka till ett av sina favoritställen, Djurkliniken i Löberöd, där personalen är snäll och delar ut godis för nästan ingen insats alls. Neo tyckte om att bli kammad, så jag kunde sitta bredvid honom på golvet och prata och kamma hans fina päls när han fått sin lugnande spruta.
Vi saknar honom förstås jättemycket, men vi är glada över att ha varit hans vänner. Porträttbilden på honom tog jag en vecka innan han lämnade oss. Bilden när han åker golfbil med husse är tagen för några år sedan. Neo ville gärna åka med i alla typer av fordon och det här var hans favorit. Han njöt när husse och han fräste förbi vårt hus. De andra hundarna tittade avundsjukt på honom, där han satt som husses jämlike med vinden fladdrande i öronen.
